Jag sjunker sakta men säkert ner under jorden.
Ibland känns det som om att jag bara vill stanna upp... Säga hur hårt detta tar på en tonåring som mig. Varför ens fortsätta när jag inte ser någon uppskattning i det jag gör? Jag tog första smällen för ett år sedan och nu ska jag försöka ta emot ännu en till utan att mitt självförtroende ska sjunka. Jag får bara gilla läget och försöka ha det dära fakeleendet på läpparna nästa gång jag är där.
Gnäggningar
Trackback
